Personligt

Här kommer en personlig bekrivning av min bakgrund för den nyfikne

Jag är född 1956 och har växt upp i den lilla byn Landverk i Alsen, halvvägs mellan Östersund och Åre, med högst belägna punkt 473 m.ö.h, tillsammmans med fyra syskon, far, mor, farmor och en faster.
Den hisnande utsikten, naturen, livet på gården med djuren och det praktiska arbete som vi barn deltog i har präglat mig som person. Jag står med fötterna djupt rotade i den jämtländska myllan samtidigt som jag gärna rör mig i de känslomässiga, mentala och andliga dimensionerna.

Som liten var jag vetgirig och lärde mig läsa innan jag fyllt fyra år. Minaögon svällde igen men provinsial-läkaren hittade inget fysiskt fel - jag hade helt enkelt överansträngt ögonen med all läsning.
När våra fastrar, Bibbi och Mimmi, köpte ett piano till oss barn när jag var 10 år kom något ytterst viktigt in i mitt liv! Jag spelade dagligen, inte sällan flera timmar, och sprang gent hem från skolan när jag fått ett nytt nothäfte. Hade det inte varit för en sorts konstig tonårstrots och osäkerhet hade jag kanske fortsatt på musikens bana. Min snälla pianolärare, Sven-Erik Johansson i Ås, erbjöd mig att fortsätta ta lektioner hos honom även sen jag slutat grundskolan men jag avböjde. Närmsta musikgymnasium fanns på den tiden i Härnösand och jag tyckte nog att det kändes lite för osäkert att satsa på det. Jag kanske inte var tillräckligt begåvad för att kunna skapa mig en framtid som professionell musiker
Jag hade också hela tiden en känsla av att jag var dålig på mänskliga relationer och var alltid rädd att människor inte skulle tycka om mig. Sålunda bestämde jag mig för att ta itu med denna rädsla genom att gå Vårdlinjen på gymnasiet. Det var också en viss status i att komma in på barnskötarlinjen eftersom den var rysligt populär. Självkänslan steg väl inte av det men väl självförtroendet.Under andra och sista året blev jag gravid. Jag hade någon sorts idé om att jag inte kunde få barn så det var både förvånande, glädjande och oroande. Det fanns aldrig någon tvekan om att behålla barnet. Men var skulle vi bo? Det var ont om lägenheter i Östersund men mina föräldrar köpte en tvåa i Lugnvik som då var under uppbyggnad. Jag och barnets far flyttade in under våren 1974 och fyra veckor före utsatt tid kom fostervattnet mitt på dagen när jag befann mig på barnavårdspraktik på Upptagningshemmet i Östersund. Fadern befann sig i Olden på jobb så jag fick åka till BB själv. Han hann inte fram innan barnet var fött. Mobiltelefon fanns ju inte på den tiden så det tog tid för hans föräldrar att få tag på honom. Genast när flickan var född slogs jag av en insikt: "Det här barnet kommer att dö och det är tur att det händer dig för du är stark och kommer att klara det." Tillägget var "det här händer för att du inte har rätt att dra dig undan från världen den här gången, och det skulle du ha gjort om barnet fortsatt leva". Varifrån kom det kan man undra? Hur som helst fanns det inget synligt fel på flickan. Hon vägde nästan tre kg och var 48 cm lång. Efter några timmar upptäckte man att hon inte kunde hålla värmen riktigt och la en varmvattenflaska i sängen. Senare fann man att det inte räckte och la henne i kuvös. Så såg man att hon var lite blå, att hon inte kunde syresätta sig ordentligt och hon las i respirator på andra dygnet. Lite senare meddelade man mig att hon var svullen i hela kroppen och att prognosen inte var god. På tredje dagens morgon, vid femtiden väckte nattsköterskan mig när hon gick runt och delade ut febertermometrar till mammorna innan de skulle amma sina barn. Hon berättade att min lilla flicka var död, beklagade och gick sen ut ur rummet.
Varför berättar jag detta? Jo, jag tror att det har haft en avgörande betydelse i det yrkesval jag gjorde 1987 när jag bestämde mig för att utbilda mig till Rosenterapeut. Även om jag inte var medveten om det då.

För min egen del har alla behandlingar jag fått under utbildningen hjälpt mig bearbeta känslorna som aldrig riktigt fick utrymme efter Marias död. Det var svårt att vara 17 år och upptäcka att barnläkaren och gynekologen inte kunde möta min blick och min sorg utan försökte släta över det hela. Det var inte heller många av mina klasskamrater och lärare som mötte mig. Jag kan förstå dem. Har man inte bottnat i sig själv och sina egna känslor klarar man inte att möta någon annans.
De få i min omgivning som kunde det är jag evigt tacksam emot.
Det är också en gåva att ha med sig i mitt arbete som Rosenterapeut, detta att veta på djupet hur det kan kännas att vara utsatt och ensam. Jag är inte rädd för att låta mina klienter gå på djupet med sina känslor och upplevelser. Jag har varit där själv och vet hur befriande det är när kroppen får hjälp att släppa taget om de muskelspänningar som begravt alltsammans i det omedvetna. När känslorna och minnena väl kommit upp till medvetandet blir det lätt att andas och det kan kännas som om något som besvärat kroppen och skavt i själen väldigt länge bara lämnar en och det blir lugnt och stilla igen.

Det har också fallit sig så genom mina år med Rosenmetoden att jag jobbat med många klienter som varit väldigt utsatta på olika sätt. Jag har ett samarbete med andra terapeuter som rekommenderar folk till mig när de känner att det är mycket som sitter i kroppen hos personen och att samtal eller mer fysisikt inriktade behandlingsmetoder inte räcker.